Halloj alla där ute. 

Nu är jag tillbaka efter år av frånvaro och oj vad det hänt mycket sen sist. Skulle jag skriva ner allt så blev jag nog sittandes här i timmar. 

Skall delge er det som är viktigast och det är att jag numera lever med HAN.. Ni vet han med stora bokstäver. Han som vänt upp och ner på mitt liv. Han som ena stunden driver mig till vansinne för att i nästa få mig att le och känna mig älskad. Han som levererar den ena tokigheten efter den andra och detta tänker jag dela med er både i text, bild eller film. Vi träffades för snart två år sedan, är redan sambo och snart ett äkta par. Giftemålet kommer att gå av stapeln i slutet av maj. Tänk att jag skall bli en ärbar kvinna efter år av singelliv, ångest och allt vad det innebär. Kan inte med ord beskriva hur lycklig jag är. Ibland faller allt på plats och man hittar rätt och då bara runt hörnet. Han var ju bara där, tre hus längre bort på samma gata som jag bodde. Att ett hej granne på Messenger ledde till detta?

Tänkte att jag skall skriva lite om de där med klänning till bröllop innan jag delger en ett kort på oss två. Lite för att påminna er om hur tokig jag kan vara i både tankar och handlingar samt en glimt av oss två tillsammans. 

Först tänkte jag att jag skulle ha någoot långt, fetsligt men inte vitt på mig. Beställde hem 8 klänningar och hade visning för bonusson, dotter samt barnbarn. Vi skratta åt vissa av klänningarna, men en stack ut och DEN FÅR DET BLI tänkte vi alla. Glad och nöjd med att det gick så lätt att välja lutade jag mig tillbaka, men jag gjorde ett misstag. Fortsatte att titta på klänningar på nätet. Ett tips... GÖR ALDRIG DE.. Helt plötsligt kom jag på att jag ville ha en annan klänning och då naturligtvis en klänning mer åt det traditionella hållet. Hittade en på nätet som va extakt det jag ville ha, lång med släp. Beställde denna och då naturligtvis från U.S.A.  När den väl kom, rusade jag på rasten för att hämta den. Pova den på jobbet och kände..JAAAAA, där e den..just den jag vill ha. Nöjd och glad fortsatte jag min jobbdag. Väl hemma på kvällen tänkte jag att jag skulle prova den igen. Står i sovrummet med en helkroppsspehgel framför mig. Tar på kläningen och ser en strandad val framför mig. Alla kroppsdelar är på fel ställe, tårana rinner och jag tänker..NEJ NEJ, det här går ju inte. Skriver till mannen i mitt liv som är på jobbet precis hur jag känner plus att jag tillägger att det säkert finns mycket finare kvinnor för honom att tillgå. Som alltid svarar han snabbt, och skriver exakt dom orden jag just då vill läsa.  - Alltså, han känner mig så väl och tur är väl det. 

Så nu skall klänningen åter till U.S.A och jag letar efter en ny. Never ending story.  

Fortsättningsviskommer mina inlägg mest handla om min man, men en rad eller två om mig blir det säkert.   

Halloj så här på tisdagskvällen...

Kvällarna blir bara mörkare och mörkare och det krävs mer och mer för att hålla mitt humör på topp..Är ju en riktig sommarmänniska, ÄLSKAR SOL OCH VÄRME...Sommare och då i synnerhet denna sommaren är helt klart min årstid...

Ibland krävs det att jag hittar på lite halvtokiga saker för att förgylla de mörkar kvällarna...Så va de i lördags..

Började kvällen med underbar mat hos min finaste vän..Drack och åt gott, skrattade och hade de såååå mysigt..Allt eftersom kvällen flöt på började mina dansnerver att vibrera..ÄLSKAR JU ATT DANSA...Plötsligt kom en annan god vän till oss och hon spädde ju på min längtan efter att spinna loss på ett dansgolv, så vips satt vi in en taxi påväg in till vårt älskade Göteborg för en natt på stan.

Ååååå gud så mycke folk de va ute denna lördagsafton..Packat av folk överallt...

Hopp och hej, studs omkring på dansgolvet...å så stod han bara där...min HOLLÄNDARE...Here gud säger jag bara...Egentligen inte alls den typen av människa jag vanligtvis dras till, men så jättetrevlig, mysig och snäll på alla vis...och naturligtvis bor han i Holland och var bara här i Sverige över helgen..Yes...min vanliga otur..

Fast vi hade en rikigt rolig och trevlig kväll med en massa underbar, roliga och allvarliga samtal...Väl hemma i min säng framåt morgontimmarna somnade jag med ett leende på läpparna och vaknade på söndagsmorgonen av ett så fint sms där han sa att han vill att vi skulle ses så fort han kom tillbaka till Sverige igen strax innan jul..

Nu springer jag fram och tillbaka mella dator och mobil för att kolla om han skickar mig nått medelande eller är uppkopplad på Skype..

Hahahahaha...Kul att en gammal gumma som jag kan bli som en flammsig tonåring igen...

Då har tiden kommit för att inhandla en ny bil...just för tillfället har jag en röd Nissan Micra vid namn "Monica". Det är mammas gamla bil som jag tog över för ett par år sedan då min andra bil helt plötsligen fick motorhaveri.

Lilla Monica har varit mig trogen, men nu börjar hennes ålderskrämpor bli allt fler och fler..Det är väl så att man måste bestämma sig när det är dags att sluta renovera den gamle bilen eller hur?

Bilar är ju inte riktigt mig grej om jag skall vara ärlig..jag är ju inte bäst på att ta hand om dom precis..förutsätter enbart att dom skall starta och allt "lull lull" som man skall göra med dom överlåter jag lätt till andra ( med andra menar jag min äldsta svärson)..Det är ju t.o.m så att jag helst inte tankar själv. Byta däck, tvätta den eller kolla oljan är ju saker jag definitivt inte gör och gör jag mot all förmodan nått av ovanstående så skall det nog vara med en kniv mot strupen...

Jag skall berätta om en lite kul händelse som inträffade förra helgen...Det var fredagmorgon och jag skulle åka till jobbet..Klockan var väl runt 07.30, lilla Monica startade som vanligt på ett kick, men började småprotestera på vägen till jobbet..Hon puttrade och små hoppade fram längst vägen och jag tänkte att hon hade blivt fuktig i motorn av allt regn som kommit under de sista dygnet..Tryckte ner kopplingen och gasde på lite, trodde att det skulle hjälpa)..Kom iaf fram till jobbet, när det var dags att åka hem igen runt 24-tiden på natten startade inte Monica, vred på nyckel och hon hostde till men ville inte starta...Faaaaann sa jag högt och höll på att sparka till henne ( som om det skulle hjälpa), ringer in till jobbet och ber en arb.kollega komma till parkeringen för att kolla vad det är..Snäll som han är kommer han och säger " jag kör dig hem, ingen idé att stå här i mörkret och fixa bilen"

Morgon efter är det dags att jobba igen och jag ber min svärson köra mig och samtidt kan han ju kolla vad det är för fel på Monica..Han öppnar motorhuven och kollar runt lite, torkar rent i nått som jag tror heter fördelardosan eller liknade, ber mig starta Monica dock utan resultat..min svärson säger " Ut ur bilen så får jag försöka själv" av någon konstig anledning förändras hans ansiktsutryck när han satt sig i Monica och han stoppar ut huvudet och påpekar att..."Anna, du har bensinstopp!!!!!!...Näää, säger jag..har jag det??

Efter att min svärson hällt i bensin så startade Monica lika lätt som vanligt...

Det där med att ta hand om en bil är garanterat inte min grej och nu måste jag köpa en ny..Det är nog bäst min svärson väljer en åt mig för det är ju han som får ta hand om den

Det finns så mycket som händer runt omkring mig som jag antingen måste acceptera eller protestera emot..

Det här med att min mamma nyligen gått bort och att jag var tvungen att avliva min älskade hund Mara måste jag acceptera och lära mig leva med...Att jag blir äldre är också något jag inte kan påverka utan det är bara att "gilla läget".

Så är det de där med hur kroppen förändras när man blir äldre...Kan jag påverka det eller är det bara att acceptera detta förfall???

Den sista tiden har jag ofrivilligt gått ner i vikt. Mina vänner säger "faan va gött Anna, viktnergång utan att göra ett skit".."Sicken lyx"..HAHAHAHA..uttrycker jag då...Ansiktet har intagit en avlång skepnad där det som innan var kinder helt plötsligt hänger typ under hakan...Huden under ögonen ser mest ut som Ikeapåsar (dock ej blå eller gula). Tuttarna sitter iofs där dom skall, det kan ju bero på att dom är korrigerade vid ett tidigre tillfälle, runt midjan (vilken midja?) finns ett ex antal volanger som envetet vägrar påverkas av viktnedgång, rumpan är borta och där är det enbart en platt pryl ( helt oidentifierbar), dom innan långa benen ser ännu längre ut eftersom dom intagit en form av styltor..

ÄR DETTA NÅGOT JAG MÅSTE ACCEPTERA???

Visst kan jag gå till en plastikkirurg och få allt omgjort, men vem skall betal det om jag får fråga?

Tack klädindustrin för att ni åter infört jeans med hög midja och  pusch upp hit och dit..Då kan jag iaf försöka se ut som om jag hade någon ordning på kroppsdelarna.

Sen är det de här med att få grått hår...Skall jag acceptera det eller inte??? INTE helt klart...Jag har färgat mitt hår så många år att jag inte minns när jag började...Det är ju ett enkelt knep att tillgå ifall man inte vill visa sina gråa hårstrån, fast jag tycker att det är onödigt att det finns grått hår överhuvudtaget.. Är det så att kosmetikabranschen och kroppen har ett sammarbete? Är det därför dom flesta av oss blir gråhårig någon gång i livet? Är det för att gynna kosmetikabranschen???

Okej, då får jag gynna dom för gråhårig kommer ni ALDRIG att se mig...

God afton...

Idag har de varit tungt..min fantastiska underbar hund vid namn Mara som funnits vid min sida i över 12 år fick somna in.

Ännu en förlust inom kort tid..Hua...de känns riktigt jobbigt..

Beslutet att hon skulle somna in fattades av mig då hon under en tid tacklat av, fått sämre syn och även blivit mer och mer trött. Min mamma har hjälp mig med Mara då jag jobbat i 6 år,, men när mamma nu oxå nyligen gick bort kändes det helt otänkbart att börja med en ny dagmatte eftersom Maras hälsa blivit sämre...

Nu är mamma och Mara tillsammans igen någonstans där uppe i de blå, där regnet aldrig faller och solen alltid lyser.

Det där med att mista nära och kära sätter hela min verklighet på prov..Att inom loppet av 1 vecka mista en förälder och en kamrat gör att jag omvärderar min tillvarao helt.

Mitt nya motto blir att försöka vara en mer förlåtande person, omge mig med mina barn, svärsöner,mitt barnbarn och mina vänner mer samt sortera bort energitjuvarna.

Med dessa ord avslutar jag dagens text.

Var rädda om varandra  

God förmiddag alla fina människor.

Hösten har verkligen kommit med stormsteg de senaste dagarna...Löven faller och de känns riktigt kallt och rått ute..På tal om höst...Jag är ju en person som gärna vill hålla mig sysselsatt mest hela tiden och älskar att fixa och renovera om möbler, förvandla gammalt till nytt..Tänkte jag skulle göra en bordsdekoration av kastanjer, men de finns ju för bövelen inga kastanjer att tillgå i min lilla by där jag bor..

De finns en massa kastenjeträd längts min gata men inte en enda kastanj på nått av träden...Alla andra år har det funnits hur mycke som helst...varför skall dom lysa med sin frånvara precis när jag vill ha dom???

För en gång skull kan jag känna att de e ok att hösten kommer, vanligtvis drar jag gärna täcket över huvudet och kommer inte fram igen förrän solen lyser si så där i april/maj. Gillar absolut inte dessa kalla och mörka årstider som ligger framför oss..Det finns bara en sak som kan lysa upp min trista höst/vinter ångest och det är JULEN...älskar julen, men det får jag skriva om lite längre fram.

Åter till hösten..det känns okej att det blir mörkare och mörkare för en gång skull och vad det beror på vet jag faktiskt inte..Kan det vara så att jag börjar bli gammal och helt enkelt har kapitulerat och insett att det inte finns någon jag kan göra åt att årstiderna växlar??? I såfall verkar det ju vara en sund inställning, fast de beror säkert på nått annat tokigt som jag kommer att komma underfull med inom snar framtid.

Det finns ju en massa dumheter med höst och vinter förutom att det är kallt och mörkt..Ta det där med att gå ut på krogen tex. hur kul är det när det blåser och regnar på tvären..jag står ett antal timmar framför spegeln och försöker få ordning på alla rynkor och överflödig hud i ansiktet...Lägger en makeup och plattar mitt hår..Ser på resultatet i spegeln och tänker snabbt: Vem faan e de som syns där..Hmmm...henne känner jag ju inte igen..Hoppar in i favvojeansen, klämmer och puttar upp tuttarna i den finaste Bh:n, drar toppen över huvudet..På med skinpajjen och goaste conversen och sen ut i skit vädret...Gissa hur jag ser ut när jag kommer fram till krogen?

Håret är KRULLIGT..( hatar verkligen när mitt hår är krulligt), makeupen ligger utsmetad lite hur som helst, kan t.o.m vara så att mascaran är på kinden och ögonskuggan i pannan, conversen är dyblöta, jeansen klibbar på benen..och så tror jag att jag skall få tag i ragg...HAHAHAHAHA...den va rätt rolig eller hur?

Då gäller de ta mig fan att ligga på topp på dansgolvet för att kompensera de yttre..Kom nu inte och säg att det är de innre som räknas..I det långa loppet är det absolut så, men det är första ögonkastet och tyvärr hur man ser ut som är det avgörande om man skall få en inledande kontakt med någon okänd...

Fast egentligen är det inte så viktigt för mig att få kontakt med främmande personer ute på krogen..Jag vill bara DANSA...och det kan jag lova att jag gör när jag går ut oavsett blöta kläder, krulligt hår eller utsmetad makeup.

Min fina vän säger alltid att allt tokigt kan hända när hon går ut med mig..Det tar jag som en komplimang..Livet skall inte alltid vara så allvarligt utan måste kryddas med en stor portion humör och glädje

Fridens liljor till er alla där ute..Vi hörs snar igen

Halloj så här på onsadgskvällen/natten.

Nu har jag precis startat denna blogg och detta efter uppmuntran av en underbar vän till mig  

Jag är en person som försöker ta livet med ro, men ibland är det för många vägbulor som jag måste ta mig över och de går sådär. Min underbara vän sa att skriv ner allt som händer och delge dina tankar för ibland är dom allt annat än helt rationella och upplevs säkert av andra som tokiga men också rätt roliga.  

Jag skall snabbt ge ett exempel så ni kanske kan få lite inblick i mitt mer eller mindre röriga huvud.

För ett tag sen hände en del tragiska saker i mitt liv, en del nära och kära gick bort, en vän blev änka och mitt jobb var allt annat än lugnt. Resultatet av detta blev ju naturligtvis att mitt blodtryck skena iväg på grund av den stress jag upplevde, detta är ju iofs inte roligt men hur jag hantera de hela är faktiskt rätt kul om än totalt galet och inte speciellt rätt ( om de nu finns nått som är rätt).

Efter att jag varit på vårdecentralen en del och kollat mitt blodtryck, fått order att sluta röka och att stressa mindre köpte jag mig en alldeles egen digital blodtrycksmätare trots att mina vänner ruskade på huvudet och så till mig att låta bli. Dom var helt övertygade om att jag skulle kolla trycket på mig själv i tid och otid..Klok som jag är (eller inte) gjorde jag precis tvärtemot vad mina vänner sa och lät övertygande om jag skull minnsan visa dom att jag inte skulle kolla trycket mer än 1g/v..HAHAHA...trodde jag...

Först var jag riktigt duktig och höll en lagom nivå på bltrkoll, men de gick snabbt åt pipsvängen..Till slut satt jag i soffan och kollade på tv med ett glas vin i ena handen och min fina blodtryckmätare på andra handleden...

Tänkte ett tag t.o.m pimpa den med bling och nitar...Allvarligt talat..Hur korkad får man bli......

Blodtrycksmätaren och jag hade till sist ett lång samtal och nu ligger den bara på mitt nattduksbord som en liten trygghet...

Vill samtidig informera er om att mitt bltr blev okej igen efter en tid..Antagligen gjorde jag nått rätt iaf.

Sen är de ju de där med att vi alla skall dö någon gång...Jag vill inte dö..aldrig om jag själv fick välja..vad händer då? Skall jag bara ligga där i jorden och inte få ha koll på nått längre? (som ni nu förstår har jag ett STORT kontrollbehov)

Vad händer? Vad känner jag? och allt de där som säkert ni också undrar över ibland...Ibland ja, de hade varit okej...

När det händer otäcka saker omkring mig kan jag lätt hamna i, ja vad skall vi kalla de? Dödångest?? Ja, de kanske det är...Då får jag för mig att jag kan dö när som helst (vilket iofs är helt sant)..

Då tänker jag ofta att det är ingen idé att planera för långt fram i tiden för jag är ju ändå död då...

En gång låg jag i min säng och kunde inte känna min puls eller mitt hjärta slå..Jag tänkte då, jaha e de så här de känns att vara död?? Är jag död!! eller hur är det egentligen...Hoppade snabbt upp ur sängen och sprang ett par varv i lägenhet och då jävlar skall ni veta att jag både kände puls och hjärtslag så de stod härliga till...

Nu tror ni säkert att jag är en tokig gamal kärring med dödsångest och högt bltr, men nej de är jag verkligen inte...jag är en tokig donna med en stort portion humör, som emellanåt dippar lite i humöret när livet inte riktigt går min väg..

Detta var mitt första blogginlägg..Ta de med en portion humor för de gör jag..

Nästa gång jag skriver skall  jag berätta mer tokiga saker jag gör..

Suss gott alla stjärnor